Torsten Larsson

Carsten hade bråttom. Han skulle hämta två affärsmän på Kastrup. Två framtida partners i hans företag. Ett möte som kunde förändra hans liv för alltid, till det bättre.

 

Trafiken tjocknade snabbt och det gick långsammare. Stress­en kom tillbaka. ”Flytta dig din jävla idiot!” sa han högt för sig själv. Han sträckte upp ett finger men ångrade sig igen. Han använde vanligtvis inte såna gester och hoppades att ingen hade sett honom. Radion spelade den där nya versionen av The sound of silence med sångaren som hade en röst som lät som han kände sig. Rå liksom. Luttrad. Han funderade över texten. Hans ­tolkning hade alltid varit att folk var får som bara följde ­strömmen. Som gjorde det de blev tillsagda och inget annat. Det stämde, tänkte han. Folk är får. Men inte han. Han var sångaren som ihärdigt ­berättade att man inte behövde vara ett får. Han såg det fåren inte såg. Just nu åtminstone. Nu när irritationen var tydlig. I ­vanliga fall var han också ett jävla får.
Han kände sig trängd i bilen. Det blev nästan klaustrofobiskt med alla bilarna runt om som blockerade alla möjligheter att röra sig på annat vis än att följa strömmen. Situationen blev till en ­illustration av sången som hade nått sitt crescendo. ­Sångarens raspiga röst höjdes till ett ursinnigt vrål: “Fools” said I, “You do not know that Silence like a cancer grows. Känslorna sköljde över honom, han tänkte på Agneta när han hörde orden. Han orkade inte hålla emot.
”För helvete!” skrek han rakt ut.

Följ med in i Carstens morgon. Läs Totalstopp.

Torsten Larsson